Lundestefans funderingar

  📢 Nu får det fan vara nog! Hur länge skall vi låta högern förstöra vårt land? Jag känner mig rädd, men jag är inte besegrad. Jag är fylld av en trotsig hoppfullhet som vägrar tystas, trots att jag ser vart Sverige är på väg. Vi har alltid varit landet med ett gott rykte – ett land som stod för humanism och goda värderingar. Vi har kunnat vara stolta. Men den stoltheten har högern och Sverigedemokraterna (SD) slitit i bitar. När FN:s kommitté mot rasdiskriminering kritiserar Sverige skarpt för vår ökande rasism och främlingsfientlighet, är det inte bara en tidningsnotis. Det är en smärtsam bekräftelse på att Sveriges själ fläckats. Det gör mig personligen ont att se hur detta land, som jag älskar, har blivit skadat. Lögnerna och den omänskliga kampen Sveriges rykte har inte bara fläckats av politiska beslut, utan också av den massiva desinformationskampanj vi tvingats utstå. En kampanj som sprider rädsla och misstro, och som bana väg för en alltmer omänsklig politik. Vi ser nu r...

   Frihet att välja – Varför ett burka- och niqabförbud är ett steg bakåt Den svenska debatten om ett eventuellt förbud mot heltäckande slöjor (burka och niqab) kokar ner till en central samhällsfråga: vem har rätten att bestämma vad en vuxen människa ska ha på sig? För regeringen och Sverigedemokraterna handlar det om att bekämpa kvinnoförtryck. Men i min mening riskerar ett sådant förbud att bli en paradoxal och farlig inskränkning av individens frihet. Min ståndpunkt är tydlig: Det är absurt att någon annan ska bestämma vad du ska ha på dig, varken din partner eller staten. Den dubbla standarden för tvång Förespråkarna för ett förbud, som ser plagget som en symbol för att kvinnor är "styrda av männen", har en legitim oro. Hedersförtryck är ett fruktansvärt problem som måste bekämpas med all kraft. Men lösningen kan inte vara att bypa ut ett tvång med ett annat. När staten kliver in och säger "du får inte bära det där" i syfte att "befria" kvinnan, utöva...

 Var är planen, Tidö och SD? Regeringen har sagt att de vill bygga ett tryggare Sverige med fler fängelsedomar. Men när Kriminalvården larmar om överfulla fängelser, personalbrist och systemhotande brister – var är då planen för att det ska fungera? Granskningen av Kriminalvården i Aftonbladet är en väckarklocka. Rapporterna om att otillbörliga relationer mellan personal och intagna ökar är djupt oroande. Men det mest skrämmande är inte de enskilda fallen, utan att problemet beskrivs som **systemhotande**. Vi har en Kriminalvård som redan är på bristningsgränsen. Regeringens svar på kriminaliteten är entydigt: hårdare straff och fler fängelseplatser. Det är en politik som bygger på att straff har en avskräckande effekt. Det har vi hört från Tidöpartierna, och inte minst från Sverigedemokraterna, om och om igen. De vill sänka straffåldern, öka antalet brott som leder till fängelse och införa strängare straff. Problemet är bara att den politiken verkar ha glömt en helt avgörande fråg...

Ökande statlig kontroll: En nödvändighet eller ett hot? Argumenten för ökad statlig kontroll bygger ofta på idén om kollektiv säkerhet . När hoten mot samhället blir mer komplexa, som global terrorism, gängkriminalitet och storskaliga cyberbrott, menar förespråkarna att staten måste ha nya och kraftfulla verktyg för att skydda medborgarna. Detta leder till lagar som ger polisen utökade befogenheter för övervakning, och till att staten samlar in mer personlig information än någonsin tidigare. I denna syn är det en rimlig avvägning att ge upp en del av den personliga friheten för att känna sig trygg. Men kritiker menar att denna utveckling riskerar att leda till ett kontrollsamhälle . De pekar på att det inte finns någon garanti för att statens makt inte kommer att missbrukas. När staten kan övervaka medborgare på djupet, även i det privata, riskerar det att skapa en känsla av att vi ständigt är under granskning. Detta kan kväva den spontanitet och den frihet som är så viktiga för en dyn...

  När det sunda förnuftet tystnar – och varför vi måste agera nu Vi står vid ett vägskäl i Sverige. Årtionden av progressiv utveckling, byggd på tillit och en djup tro på individens frihet, verkar nu utmanas på ett sätt som väcker stark oro. Vi ser en allt tydligare tendens att förenkla komplexa samhällsproblem, där det sunda förnuftet och nyanserad debatt byts ut mot svepande anklagelser och en växande statlig detaljstyrning. Många av oss, som har sett vad som händer när en stat kontrollerar sina medborgare för hårt – som under diktaturer där angiverisystem och rädsla lamslog folket – känner igen de första tecknen. Vi börjar undra: ska våra liv styras av regler, eller av vår egen förmåga att tänka och agera klokt? En av de mest smärtsamma förenklingarna ser vi i invandringsdebatten. Att skylla alla samhällsproblem, inte minst kriminalitet, på "invandrare" är inte bara felaktigt – det är farligt. Låt oss vara kristallklara: Sverige har 1,3 miljoner invånare med utländsk bakgr...

Vård eller straff? – När Tidöavtalet missar målet Debatten om brottslighet i Sverige har under en längre tid dominerats av ett budskap: hårdare straff, fler poliser och mer makt åt staten. Enligt den nuvarande regeringen är detta den enda vägen att gå för att få bukt med gängkriminaliteten. Men trots löften och skärpta lagar ser vi att problemen inte minskar – de sprider sig istället som en löpeld genom samhället, in i näringslivet och det dagliga livet. Frågan är om denna strategi är ett misslyckande. Har vi blundat för grundorsakerna till brottsligheten och i stället valt att satsa allt på en enda, delvis ineffektiv lösning? När repressionen blir det enda svaret Regeringens politik, starkt influerad av Tidöavtalet och Sverigedemokraterna, bygger på tanken att straff har en avskräckande effekt. Fler poliser och hårdare straff ska leda till att färre brott begås. Men gängen har visat sig vara flexibla. De rekryterar yngre medlemmar, använder sig av avancerad teknik och har byggt upp i...

Hatet och hoten som slår mot vår demokrati Den senaste tidens politiska debatt har varit hård, och det är inte bara ord som flyger. Vi ser allt oftare hur hat och hot tar plats på gatorna, i sociala medier och till och med utanför folks hem. Vissa hävdar att det handlar om en enskild "svans" som alla partier har, men är det verkligen så enkelt? En närmare titt på händelserna de senaste åren visar att hotbilden är mer komplex. Det handlar inte bara om anonyma kommentarer på nätet. Vi har sett hur journalister söks upp i sina hem, hur politiska möten avbryts av hotfulla aktioner och hur hatpropaganda sprids öppet. Är detta en slump? Frågan är om dessa händelser är enstaka utfall, eller om de visar på en mer organiserad strategi. När politiker utmålas som barnamördare, när föreningslokaler upplåts till organisationer som sympatiserar med terrorgrupper och när regeringsrepresentanter förföljs på gatan – då är det svårt att bortse från att det kan finnas en systematik. Detta är in...