Frihet att välja – Varför ett burka- och niqabförbud är ett steg bakåt

 

 Frihet att välja – Varför ett burka- och niqabförbud är ett steg bakåt

Den svenska debatten om ett eventuellt förbud mot heltäckande slöjor (burka och niqab) kokar ner till en central samhällsfråga: vem har rätten att bestämma vad en vuxen människa ska ha på sig? För regeringen och Sverigedemokraterna handlar det om att bekämpa kvinnoförtryck. Men i min mening riskerar ett sådant förbud att bli en paradoxal och farlig inskränkning av individens frihet.

Min ståndpunkt är tydlig: Det är absurt att någon annan ska bestämma vad du ska ha på dig, varken din partner eller staten.

Den dubbla standarden för tvång

Förespråkarna för ett förbud, som ser plagget som en symbol för att kvinnor är "styrda av männen", har en legitim oro. Hedersförtryck är ett fruktansvärt problem som måste bekämpas med all kraft. Men lösningen kan inte vara att bypa ut ett tvång med ett annat.

När staten kliver in och säger "du får inte bära det där" i syfte att "befria" kvinnan, utövar man i praktiken samma sorts tvång som man försöker bekämpa. Det är ett grundläggande intrång i den enskildes rätt till självbestämmande – en princip som vi i ett liberalt samhälle annars sätter högst. Vi ska bekämpa tvånget, inte plagget.

Förbudet straffar den redan utsatta

Det kanske starkaste pragmatiska argumentet mot ett förbud ligger i dess konsekvenser.

Vad händer med en kvinna som lever under strikt kontroll och som tvingas bära niqab av sin familj? Ett statligt förbud kommer inte magiskt att ge henne frihet. Tvärtom. Förbudet leder bara till att hon hindras från att:

• Gå till vårdcentralen.

• Studera på SFI eller komvux.

• Delta i det offentliga rummet.

Resultatet blir att hon tvingas stanna hemma, helt avskuren från samhället, skolan och vänner. Förbudet leder alltså till ökad isolering och stärker förtryckarens makt genom att eliminera kvinnans sista tillåtna kontakt med omvärlden.

Lösningen ligger i att attackera tvånget

Vår energi ska inte läggas på symbolpolitik och klädreglering. Den ska läggas på konkreta åtgärder som stärker kvinnors frihet och trygghet:

1. Stärkt lagstiftning mot tvång: Vi måste säkerställa att lagstiftningen mot olaga tvång och hedersbrott är så stark att de som tvingar kvinnor att klä sig på ett visst sätt kan lagföras effektivt.

2. Resurser till välfärden: Vi behöver utbilda personal inom skola, sjukvård och socialtjänst för att tidigt kunna identifiera tecken på hedersförtryck och erbjuda skydd och stöd till de utsatta.

3. Möjliggöra möten: Istället för att exkludera, måste vi skapa fler arenor där kvinnor kan möta samhället och ta makten över sina egna liv.

Ett förbud är en snabb politisk lösning på ett djupt komplext problem. Det är ett statligt övergrepp på friheten som riskerar att tysta och isolera de kvinnor det säger sig vilja hjälpa. Låt oss stå upp för rätten att bestämma själv – oavsett om det valet innebär att bära eller inte bära. Friheten måste gälla alla, och den börjar med rätten till sin egen klädsel.