Det Största Sveket: När Föräldraansvaret Kollapsar

 

Det Största Sveket: När Föräldraansvaret Kollapsar

Sverige skakas av en våg av grovt våld. Explosioner och skjutningar har blivit vardag, och det mest skrämmande är att förövarna blir allt yngre. Under mandatperioden har antalet barn som utnyttjas som rekryter i gängen ökat dramatiskt.

Mitt i denna mörka utveckling hör vi ständigt ropen på "samhällsinsatser" – fler poliser, rivna sekretesshinder, och tidiga insatser. Visst behövs allt detta, men vi måste våga sätta fingret på det största enskilda problemet: Det kollapsade föräldraansvaret.

Ljudet av polissirener är inte främst ett bevis på samhällets misslyckande; det är en smärtsam påminnelse om att vuxna har svikit sina barn.

Närvaron är den ultimata skyddsväggen

Polisen och Brå är tydliga: Kriminella nätverk söker aktivt efter barn som "saknar vuxna som ser vad de gör". Gängen är inga kompisgäng; de är hänsynslösa brottskarteller som utövar grooming för att rekrytera offer. Och vad är det som gör ett barn till ett lätt offer?

Det är inte skolan, inte socialtjänsten – det är förälderns frånvaro.

• Ekonomiskt ansvar: Du kan inte skylla på "strukturell fattigdom" när du väljer att skaffa barn utan en stabil grund att stå på. Att garantera sitt barns ekonomiska trygghet och frihet från nöd är ett grundläggande föräldraansvar. Att kräva ett rejält sparande som utjämnar motgångar är inget orimligt krav, det är ett moraliskt minimum.

• Boendeansvar: Många söker sig aktivt till segregerade områden där kriminaliteten florerar. Att medvetet välja att bosätta sin familj i en miljö där barnen utsätts för öppen droghandel och normaliserat våld är att utsätta sitt barn för en onödig risk som en ansvarsfull förälder ska undvika.

• Oengagemang i kris: När barnet plötsligt kommer hem med en ny, dyr jacka, en ny mobil eller har stora summor Swish-pengar – då är det förälderns plikt att vara "jobbig", ställa frågor och kräva svar. Att avfärda dessa varningstecken, eller att inte ha en så nära relation till sitt barn att tecknen ens upptäcks, är ett fundamentalt svek.

NPF och det orimliga ansvaret

Även när det gäller mer komplexa utmaningar, som barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), måste vi prata om föräldraansvar. Forskning visar att dessa barn är överrepresenterade bland de utnyttjade.

Det är sant att samhällets stöd ofta brister, men en ansvarsfull förälder förväntas vara barnets främsta advokat, kämpa för skolstöd och diagnos, och vara den kompensatoriska vuxna som barnet behöver. Att förvänta sig att samhället automatiskt ska ge en perfekt anpassad hjälp för att mildra ditt barns nedsättningar, utan att du själv kämpar intensivt, är att lägga bort sitt föräldraansvar.

Kräv ansvar – inte bara insatser

Vi måste sluta normalisera idén att samhället ska kliva in och städa upp där föräldrar valt att kliva åt sidan. Att peka ut en äldre kriminell som rekryterar ett barn är enkelt, men den egentliga tragedin är barnet som är så känslomässigt och socialt utlämnat att en gängmedlem kan erbjuda en mer lockande "gemenskap" än det egna hemmet.

Vi måste återupprätta den självklara sanningen: Det är föräldrarna, i första hand och i sista hand, som ansvarar för att skydda sina barn.

Vårt största svek mot dessa barn är inte att polisen inte fick rätt lagstöd i tid. Vårt största svek är de oengagerade, oansvariga föräldrarna som lämnade dörren öppen för vargarna att kliva in.

Det är dags för ett nationellt uppvaknande om föräldraansvaret. Allt annat är att gömma sig bakom politikers slagord.