Demokratin i fara: När symbolpolitik jagar 200 burkabärare medan 700 000 lever i fattigdom


 

Demokratin i fara: När symbolpolitik jagar 200 burkabärare medan 700 000 lever i fattigdom

Sverige befinner sig på en farlig väg. Jag ser en politik som alltmer prioriterar symboliska "jakter" på små, redan utsatta grupper, medan de verkliga, systemiska problemen – som den växande ekonomiska ojämlikheten – får ruttna. Denna osunda riktning, driven av högerns strävan efter en repressiv stat, riskerar att urholka den demokrati och det samhällskontrakt vi en gång hade.

Vi måste ställa den avgörande frågan: Är denna jakt proportionerlig, och har vi råd med den?

Symbolpolitikens oproportionerliga kostnad

Det tydligaste exemplet på denna oproportionerliga jakt är fokuset på burka och niqab. Vi talar om ett plagg som bärs av uppskattningsvis endast 200 individer i Sverige. Trots den minimala statistiska relevansen läggs enorma resurser på utredningar, lagstiftningsarbete och politisk debatt för att inskränka dessa människors klädfrihet och religionsfrihet.

Vad kostar detta i byråkrati och utredningar? Tiotals miljoner kronor i slöseri. Och vad är nyttan? Att vinna populistiska poänger. Varje krona som läggs på att jaga 200 medborgare är en krona som stjäls från välfärden och de verkliga utmaningarna. Det är en dyr symbolhandling som främst skapar misstro och polarisering, utan att lösa ett enda samhällsproblem.

Den kostsamma flykten från sociala insatser

Samma logik genomsyrar kriminalpolitiken. Regeringens hårda linje innebär att sänka straffåldern, avskaffa straffrabatter och bygga nya, dyra ungdomsfängelser som Kriminalvården ska ansvara för. Detta är en politik som bygger på hämnd, inte på kriminologisk evidens.

  • Forskning är tydlig: Att bestraffa yngre barn leder sällan till minskad kriminalitet. Tvärtom riskerar det att cementera unga i en kriminell identitet och öka återfallsrisken.

  • Kostnaden: De nya ungdomsfängelserna kommer att kosta skattebetalarna miljarder i både byggnation och drift.

Detta är en direkt flykt från välfärdsstatens ansvar. Istället för att spendera pengarna på det som faktiskt fungerar – tidiga, förebyggande insatser, skola och socialtjänst i utsatta områden – väljer man den dyra, repressiva vägen.

Den växande skuggan av fattigdom

Det mest upprörande är att denna jakt på symboliska hot sker samtidigt som de verkliga, underliggande problemen exploderar.

Idag lever över 700 000 människor i Sverige i ekonomisk utsatthet eller under den relativa fattigdomsgränsen. Vi har sett en markant ökning av bidragstagare. Denna växande klyfta och ekonomiska misär är den verkliga grogrunden för sociala problem och rekrytering till gängkriminalitet.

Här är den skarpa kontrasten:

Politiker lägger enorma resurser på att jaga en grupp på 200, samtidigt som de passivt ser på eller till och med aktivt bidrar till att 700 000 människors utsatthet ökar.

Detta är ett tydligt bevis på att den förda politiken inte handlar om att lösa problem. Den handlar om att skifta fokus. Genom att rikta blicken mot små, synliga minoriteter undviker man att behöva ta itu med de massiva bristerna i välfärden och de ökande klyftorna som högerns politik skapar.

Vems frihet står på tur?

Denna jakt har redan börjat: den lilla gruppen burkabärare, ungdomar som ska låsas in snarare än rehabiliteras, och en generaliserad misstänksamhet mot landets muslimer – trots att Säkerhetspolisen rankar hotet därifrån som tredje i ordningen (efter andra betydande hot).

När vi väl har accepterat premissen att jaga små grupper med symbolpolitik, är det bara en tidsfråga innan definitionen av en "farlig grupp" breddas.

Vilka grupper blir nästa att jagas?

Möjligen bidragstagare som ska pressas ut i meningslösa åtgärder, utländska studenter, eller kanske de organisationer i civilsamhället som kritiskt granskar regeringen.

Vi måste se denna politik för vad den är: ett dyrt, ineffektivt och djupt odemokratiskt sätt att leda ett land. Om vi inte kräver att våra politiker prioriterar strukturpolitik och välfärd framför symbolisk repression, riskerar vi att vakna upp i ett samhälle vi inte längre känner igen – ett samhälle där statens makt att inskränka friheten har blivit normen.

Det är dags att vända blicken från jakten på symboler och rikta den mot de 700 000 som behöver vårt stöd nu.

Lundestefan


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Svara mig ärligt: Är alla muslimer islamister?

Taxi och organiserad brottslighet – en möjliggörare i skuggorna