En vardag i skuggan av prisökningar – Var går gränsen?

 

En vardag i skuggan av prisökningar – Var går gränsen?

Jag heter inte Kalle, eller Anna, eller ens "en genomsnittlig låginkomsttagare". Jag är bara en av många som varje dag kämpar för att få ihop tillvaron här i Sverige, landet som så stolt pratar om sin välfärd. Men den välfärden, den känns alltmer avlägsen.

När politikerna pratar om "tillväxtbudgetar" och "stark ekonomi", då undrar jag vilken ekonomi de pratar om. För den är definitivt inte min. Min ekonomi är en ständig kamp mot stigande priser.

En tom plånbok, en fylld prislapp

Kommer ni ihåg när barnbidraget faktiskt kändes som en hjälp? Det var länge sedan. Matpriserna har skenat – 20 procents ökning på bara några år! Tjugo procent! Men barnbidraget? Det står still. Samma peng, fast den räcker till mindre och mindre. Vad säger man till barnen när man måste välja bort basvaror i affären, för att ens få ihop till det mest nödvändiga?

Och boendet? Elpriserna är en mardröm. Att få elräkningen är som att spela rysk roulette varje månad. Kommer jag att kunna betala den här gången, eller blir det en ny avbetalningsplan, nya stresspåslag, nya nätter av oro? Hyrorna stiger, räntorna stiger för de som har lån. Visst, det drabbar många, men för de som redan har minimala marginaler är det ett slag i ansiktet.

De rika blir rikare, vi andra...

Samtidigt läser man om hur de rika får tusentals kronor i sänkt skatt. Tusentals. Medans en pensionär får en symbolisk hundralapp, eller inte ens det, så får de som redan har det gott ställt en extra bonus. Hur kan det vara rättvist? Vad gör dessa tusenlappar för den rike? Kanske en extra middag ute, en lyxigare semester. För mig skulle de tusenlapparna betyda en vecka utan att behöva stressa över matkassen, en chans att faktiskt värma upp lägenheten utan ångest.

Politikerna säger att det är för att "stimulera ekonomin". Men min ekonomi stimuleras inte. Den dräneras. De pengarna som landar i de rikas fickor gör inte att jag kan köpa mer mat eller betala min elräkning. Det skapar bara en ännu större klyfta, ett gap som känns omöjligt att överbrygga.

När brister tålamodet?

Jag undrar hur länge det här kan fortsätta. Hur länge kan en stor del av befolkningen pressas neråt, medan en liten del lyfts uppåt? Hur länge kan man förvänta sig att människor ska tyst acceptera en vardag där grundläggande behov blir lyx, och där känslan av orättvisa växer sig allt starkare?

Historien visar oss att när klyftorna blir för djupa, när hoppet om en bättre framtid försvinner för alltför många, då kan det leda till stora samhällskonflikter. Inte för att någon vill ha det, utan för att desperationen till slut tar över. Jag hoppas innerligt att våra politiker lyssnar och agerar innan vi når den punkten. För trygghet och fred bygger man inte genom att pressa de redan pressade. Den bygger man genom att se till att alla har en chans till ett värdigt liv.

Nu litar jag på dig Magdalena och Socialdemokraterna. Få ordning på Sveriges ekonomi så att även vi fattiga skall få äta mat, bo värdigt och ge våra barn julklappar och sylt på gröten till våra gamla!

Lundestefan