Från "Sveriges sämsta pappa" till en bloggare med insikt

 

Från "Sveriges sämsta pappa" till en bloggare med insikt

Det finns en person jag tänker på när jag reflekterar över vad det innebär att vara förälder. Den personen är jag. Eller rättare sagt, den version av mig som existerade för decennier sedan. En ung, entusiastisk kille från Piteå med huvudet fullt av kreativa idéer – från bingoutropare till restaurangchef. Men också en ung pappa som inte hade de verktyg, den mognad eller den insikt som krävdes.

Jag har länge burit titeln "Sveriges sämsta pappa". Det är en titel jag gett mig själv, en påminnelse om mina brister. Jag var inte ekonomiskt stabil, jag hade inte psykisk stabilitet och jag skrek på mina barn i ilska. Jag brast på så många sätt.

Att be mina barn om förlåtelse för mina misstag var ett av de svåraste, men också viktigaste, stegen jag har tagit. Det är ett bevis på att jag, till skillnad från den unge mannen jag en gång var, nu förstår att självinsikt är en otroligt viktig egenskap.

Samhällets utmaningar – var börjar ansvaret?

Min egen resa har gett mig en skarp blick för dagens samhällsproblem. När jag ser unga killar hamna i gängkriminalitet och försvaras med argument om "samhällets misslyckande", då kokar det i mig. Visst har samhället ett ansvar, men föräldrarna då? Den största vinsten vi kan ge våra barn är inte en perfekt barndom, utan förutsägbarhet, trygghet och ett grundläggande ansvarstagande.

Jag har arbetat med bistånd i flera länder efter järnridåns fall, och sett hur snabbt ett samhälle kan falla om inte de grundläggande strukturerna finns på plats. Vi behöver bygga upp, inte riva ner. Men i dagens Sverige känns det ibland som att vi, med Tidöpartierna och Sverigedemokraternas politik, fokuserar på att skydda dem som redan har det bra. Man vill bygga fler fängelseplatser, snarare än att investera i de barn som är på väg att hamna där. Som att vi står med ena foten utanför stupet, redo att falla.

Var börjar förändringen?

Det jag vet i dag är att ett barn behöver mer än bara kärlek. De behöver föräldrar som är ekonomiskt och psykiskt stabila, som kan se sina egna brister och våga söka hjälp. Att skylla ifrån sig på samhället eller "soc" är en flykt från det ansvar som varje förälder har.

Vi kan inte förvänta oss att samhället ska lösa alla problem om vi inte först tar hand om vår egen roll. Förändringen börjar inte med fler straff, utan med fler insatser för att hjälpa de föräldrar som behöver det. Att skapa ett samhälle där unga vuxna har de förutsättningar som krävs för att bli bra föräldrar – det är det första steget.

Vilka egenskaper anser du är viktigast hos en förälder i dag? Och hur kan vi som samhälle bättre stödja dem som behöver det? Låt oss fortsätta samtalet i kommentarsfältet.

Lundestefan