Varför vi aldrig blir nöjda (och hur vi kan leva med det) filosofiskt resonemang
Missnöjets Dynamo: Varför vi aldrig blir nöjda (och hur vi kan leva med det)
Har du någonsin funderat på varför vi människor, trots att vi har det ganska bra ställt – vi har tak över huvudet, mat på bordet, och kanske till och med råd med den där ölen från Systembolaget eller en festivalbiljett – ändå alltid hittar något att klaga på? Det är en paradox som fascinerat tänkare i århundraden, och jag kallar det för "missnöjets dynamo".
Den inre drivkraften: Schopenhauers vilja
En av de filosofer som bäst fångade den här känslan var tysken Arthur Schopenhauer. Han menade att livet drivs av en blind, outtröttlig och ständigt hungrig "vilja att leva". Tänk dig det som en inre motor som aldrig stängs av. När ett begär stillas, poppar ett nytt upp direkt. Har du äntligen fått den där nya bilen? Plötsligt verkar grannens gräsmattesklippare vara alldeles för tyst, eller din bil känns inte lika "ny" längre. Lycka blir, enligt Schopenhauer, bara en tillfällig paus från lidande, och så fort lidandet upphör, infinner sig en ny form av obehag: leda.
Det förklarar så väl varför vi kan stå där, med kassen full från Systembolaget, och ändå muttra över bensinkostnaderna. Vi har fått det vi ville ha, men viljan har redan satt sikte på nästa sak, eller hittat något nytt att irritera sig på.
Friheten och ansvaret: Existentialismens perspektiv
Men Schopenhauers lite dystra diagnos behöver inte vara hela sanningen. Här kommer existentialismen in, med filosofer som Jean-Paul Sartre och Albert Camus. Existentialisterna håller med om att det inte finns någon given, förutbestämd mening med livet. Vi är, som Sartre uttryckte det, "dömda att vara fria" – vi måste skapa vår egen mening.
Detta ansvar att ständigt välja och definiera oss själva kan vara en källa till ångest. Det finns ingen manual, ingen facit. Tänk dig att stå inför en oändlig buffé av val, där du själv är ansvarig för vad du lägger på tallriken, utan att veta vad som är "rätt" eller "bäst". Det skapar en underliggande oro, en känsla av att aldrig riktigt vara i mål.
En oväntad förening: Diagnos och förhållningssätt
Så hur kan Schopenhauers eviga vilja och existentialismens frihetsångest samexistera? Jag tror de kompletterar varandra:
Schopenhauer ger oss en diagnos: Människan är, på ett fundamentalt plan, driven av en ostoppbar vilja som gör fullständig och varaktig nöjdhet svår att uppnå. Vårt klagande är ofta en manifestation av denna inre dynamo som ständigt söker efter "mer" eller "bättre".
Existentialismen ger oss sedan ett förhållningssätt: Trots denna underliggande rastlöshet och avsaknaden av en given mening, är vi fria att välja hur vi möter denna verklighet. Istället för att ge upp i leda eller försöka fly viljan, kan vi medvetet välja att omfamna vår frihet, skapa våra egna värden och hitta mening i våra handlingar och relationer. Att klaga kan vara en del av det mänskliga, men vi kan välja att inte låta det definiera oss. Vi kan välja att agera, engagera oss och ta ansvar för vårt eget liv, trots – eller kanske just på grund av – missnöjets ständiga dynamo.
Det handlar inte om att bli perfekt nöjd, utan om att hitta ett sätt att leva meningsfullt med det faktum att vi är ständigt strävande och fria varelser.
Vad tänker du?
Känner du igen dig i bilden av "missnöjets dynamo"? När märker du att den dyker upp i ditt eget liv, trots att du har det bra?
Om du accepterar att vi kanske aldrig blir helt "nöjda" på ett statiskt sätt, hur tror du att det skulle kunna förändra ditt sätt att se på lycka och dina egna val i livet?
Kommentarer
Skicka en kommentar