När politiken möter verkligheten: Varför "hårdare straff" inte är den magiska kulan

Den svenska debatten om brottslighet har under senare år dominerats av ett tydligt budskap från regeringen: hårdare straff och ökad inlåsning är vägen till ett tryggare samhälle. Retoriken talar om "dubbla straff för gängkriminella" och en allmän skärpning av påföljder för att "minska brottsligheten och öka tryggheten". Men vad säger egentligen forskningen? Är denna politik baserad på beprövad erfarenhet, eller riskerar vi att investera i en strategi som inte levererar de utlovade resultaten?

Kriminologisk forskning, både svensk och internationell, ger en betydligt mer nyanserad bild än den som ofta presenteras i den politiska debatten. Och den bilden är inte alltid bekväm för den som söker enkla lösningar.

Avskräckning: Sannolikhet slår stränghet

En central tanke bakom hårdare straff är att de ska verka avskräckande. Logiken är att om straffen blir tillräckligt hårda, kommer färre att våga begå brott. Men forskningen är tydlig: det som har störst avskräckande effekt är inte hur långt straffet blir, utan sannolikheten att bli upptäckt och lagförd.

I Sverige är uppklarningsgraden för gängrelaterade brott endast cirka 30 procent, en siffra som är betydligt lägre än i exempelvis Danmark. Om brottslingar inte tror att de kommer att åka fast, spelar strafflängden en underordnad roll. Att lägga resurser på att öka polisens förmåga att utreda och lösa brott skulle, enligt forskningen, vara en mer effektiv avskräckningsstrategi än att enbart höja straffsatserna. För professionella brottslingar är hårdare straff ofta ineffektiva som avskräckning, då de redan kalkylerar med risken för fängelse.

Inlåsning: En dyr och kortsiktig lösning

Att låsa in brottslingar har en omedelbar "inkapaciteringseffekt" – de kan inte begå brott ute i samhället så länge de är frihetsberövade. Detta är en obestridlig effekt. Men denna effekt är begränsad till den tid individen är inlåst, och dess effektivitet minskar med tiden, då äldre intagna generellt har en lägre återfallsrisk.

Problemet är att denna strategi är extremt kostsam. Kriminalvårdens anslag uppgick till över 14 miljarder kronor 2023, en ökning med 63 procent sedan 2018, och ytterligare miljarder föreslås för att hantera den "mycket ansträngda beläggningssituationen". Överbeläggningen i häkten och anstalter leder dessutom till att Kriminalvården får svårt att erbjuda meningsfull sysselsättning i form av arbete, studier och behandling. Samma problematik ses hos Statens institutionsstyrelse (SiS), som också behöver stora budgetförstärkningar för att hantera ökad efterfrågan och mer komplexa klientbehov.

Detta skapar en paradox: en politik som syftar till att minska brottsligheten genom mer inlåsning, underminerar samtidigt de rehabiliterande insatser som är avgörande för att förhindra framtida brott.

Återfall: Längre straff kan öka risken

Kanske det mest kontraintuitiva fyndet från forskningen är att längre fängelsestraff generellt sett är förknippade med en något högre återfallsfrekvens. Detta kan bero på faktorer som stigmatisering, förlust av positiva sociala band och ökad exponering för kriminella nätverk inom fängelsesystemet.

Kriminalvårdens egen statistik visar att 40 procent av de som avslutade en fängelseverkställighet 2021 återföll i brott inom tre år. Jämför detta med villkorlig dom med samhällstjänst, där återfallsfrekvensen var betydligt lägre (7-8 procent under samma period). Detta indikerar att fängelsestraff inte per automatik leder till lägre återfall än alternativa påföljder.

Forskningen betonar att ett effektivt återfallsförebyggande arbete kräver en omfattande och samordnad strategi: stöd för att ändra kriminell identitet, hantera missbruk, skapa stöttande sociala nätverk, säkra boende och underlätta anknytning till arbetslivet. Arbete är en särskilt viktig faktor för att undvika ett kriminellt liv.

Evidensbaserade alternativ: Vad fungerar egentligen?

Om hårdare straff inte är den mest effektiva vägen, vad säger då forskningen att vi bör göra?

Förebyggande arbete: Det mest effektiva sättet att minska brottsligheten är att förhindra att brott begås från första början. Detta är dessutom "samhällsekonomiskt lönsamt". Det handlar om investeringar i god skola, stark socialtjänst, meningsfull fritid, minskad arbetslöshet och minskade samhällsklyftor.
Alternativa påföljder: Svensk lagstiftning erbjuder redan alternativ som villkorlig dom, skyddstillsyn och kontraktsvård. Forskning från Stockholms universitet antyder att elektronisk övervakning ("fotboja")
istället för fängelsestraff kan leda till minskad brottslighet, färre återfall och betydande ekonomiska besparingar tack vare förbättrad anknytning till arbetsmarknaden. Samhällsnyttan av fotboja uppskattas vara mellan sex och nio gånger högre än de direkta besparingarna.
Rehabilitering och återintegrering: Att bryta en kriminell livsstil är en komplex process som kräver holistiskt och individualiserat stöd. Långsiktig, strukturerad samverkan mellan Kriminalvården, socialtjänsten, polisen och arbetsförmedlingen är avgörande.

Slutsats: En politik för framtiden, inte för rubriker

Den nuvarande regeringens kriminalpolitik, med sitt starka fokus på hårdare straff och ökad inlåsning, riskerar att vara en kostsam och ineffektiv strategi om den inte kompletteras med, eller ersätts av, evidensbaserade metoder. Forskningen visar att det är sannolikheten att åka fast, ett robust förebyggande arbete och effektiva rehabiliteringsinsatser som ger de mest hållbara resultaten.

Att bygga ett tryggare samhälle handlar inte om att välja mellan "hårda" eller "mjuka" tag, utan om att välja de effektiva tag som bevisligen minskar brottsligheten och återfall. Det kräver en politik som lyssnar på kunskap och beprövad erfarenhet, snarare än att enbart svara på kortsiktiga opinionstrender. Att investera i förebyggande arbete och rehabilitering är inte bara mer humant, det är också samhällsekonomiskt smartare och ger en mer hållbar trygghet för alla.

Lundestefan

Frågor till dig som läsare

Vad är dina tankar om balansen mellan straff och förebyggande arbete i kampen mot brottslighet?

Tror du att politiska beslut om kriminalitet i Sverige i tillräcklig grad baseras på vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet? Varför/varför inte?

Vilka åtgärder, utöver straffskärpningar, tror du är viktigast för att skapa ett tryggare samhälle på lång sikt?

Har du egna erfarenheter eller observationer som stödjer eller motsäger forskningens slutsatser om straffets effekter? Dela gärna med dig!

Leta i den här bloggen

Lundestefans funderingar