Samtyckeslagen och rättssäkerheten – en balansgång

Frågan om hur rättssystemet hanterar sexualbrott är ständigt aktuell och väcker starka känslor. Sedan samtyckeslagen infördes 2018 har debatten om rättssäkerhet och skyddet för brottsoffer intensifierats. Vissa menar att lagen har gjort det lättare att fälla förövare, medan andra anser att den har skapat rättsosäkerhet och lett till felaktiga domar.

Samtyckeslagen – en förändring av rättspraxis

Den svenska samtyckeslagen innebär att sex måste vara frivilligt, annars är det olagligt. Tidigare krävdes att våld, hot eller en särskilt utsatt situation skulle föreligga för att ett sexuellt övergrepp skulle klassas som våldtäkt. Nu räcker det att samtycke saknas, vilket har lett till fler fällande domar.

Brottsförebyggande rådet (Brå) rapporterar att både antalet anmälningar och fällande domar har ökat sedan lagändringen. Samtidigt är rättssäkerheten ett omdebatterat ämne, där vissa menar att bevisbördan i praktiken har vänt – att den anklagade måste bevisa att samtycke fanns, snarare än att åklagaren måste bevisa att ett brott har begåtts.

Rättssäkerhet vs. brottsoffrets rättigheter

Debatten kring oskyldigt dömda handlar ofta om de fall där ord står mot ord. Eftersom många sexualbrott sker utan vittnen eller teknisk bevisning, blir trovärdighetsbedömningar centrala i rättsprocessen. Kritiker hävdar att detta kan leda till felaktiga domar, medan andra menar att det är en nödvändig metod för att fler brottsoffer ska våga anmäla.

Det har även lyfts att domstolar ibland präglas av manpati – en överdriven medkänsla för anklagade män, vilket kan leda till att domstolar hellre friar än fäller. Samtidigt har resningsprocessen för sexualbrott visat sig vara mycket strikt, och det är få dömda som beviljas en ny prövning.

Samhällsdebatten – känslor kontra fakta

En intressant aspekt i diskussionen är hur känslor påverkar debatten kring rättssäkerhet. När någon anser sig vara oskyldigt dömd, finns det ofta en grupp människor som försvarar personen utifrån emotionella argument snarare än bevisning. Detta gäller både för anhöriga och för allmänheten.

Samtidigt är det viktigt att rättssystemet bygger på fakta och bevis, inte på subjektiva känslor. Sverige har en stark rättssäkerhetstradition där skuld måste bevisas bortom rimligt tvivel, men frågan kvarstår: Behöver rättssystemet förändras för att bättre hantera sexualbrott?

Hur kan rättssystemet förbättras?

Debatten är komplex och det är tydligt att både rättssäkerhet och skyddet för brottsoffer behöver beaktas. Några frågor att diskutera vidare är:

• Borde lagstiftningen skärpas för att ge brottsoffer bättre skydd, eller riskerar det rättssäkerheten?

• Hur kan domstolar hantera bevisning bättre i sexualbrottsmål?

• Finns det sätt att minska subjektiva bedömningar och öka rättssäkerheten utan att försvaga brottsoffrets ställning?

Rättssystemet står inför en svår balansgång – hur kan vi skapa en mer rättssäker och rättvis hantering av sexualbrott?