Hotet från djupet. Nankai-jordbäv ningen

 

Tokyo, tisdag. Larmen har gått länge i Japan. Myndigheterna har under en tid öppet varnat för en potentiellt förödande jordbävning som lurar i djuphavsgraven Nankai, strax söder om landets kärn-ö Honshu. Nyligen uppmärksammades varningarna återigen i svensk media, med dystra prognoser om att uppemot 300 000 människor kan komma att omkomma. Men vad är det som gör just denna region så utsatt, vilken historia ligger bakom och hur kopplas sådana naturkrafter till vårt sätt att leva globalt? Och slutligen, vad har de nordiska länderna för utmaningar i liknande sammanhang?

En historisk källa till förödelse:

Nankai-graven är inte en ny bekantskap för Japan. Historien är kantad av kraftiga jordskalv som har sitt ursprung i just denna subduktionszon, där den filippinska kontinentalplattan trycks in under den eurasiska. Med jämna mellanrum byggs enorma spänningar upp, som sedan frigörs i form av våldsamma jordbävningar. Historiska dokument vittnar om återkommande katastrofer, bland annat de stora jordbävningarna 1707 (Hoei) och 1944-1946 (Showa), som orsakade enorm förstörelse och många dödsoffer. Kunskapen om dessa tidigare händelser är central i dagens beredskapsarbete. Genom att studera det förflutna kan forskare bättre förstå cyklerna och potentiella effekter av framtida skalv.

Plattektonikens obevekliga krafter:

Orsaken till jordbävningarna i Nankai-graven är djupt rotad i planetens geologi. Vår jordskorpa är inte en enda homogen enhet, utan består av ett antal stora och mindre plattor som ständigt rör sig i förhållande till varandra. Längs plattgränserna uppstår olika typer av interaktioner: de kan glida isär, kollidera eller glida längs med varandra. I Nankai-graven handlar det om en konvergerande plattgräns, där den filippinska plattan tvingas ner under den eurasiska plattan. Denna process, som kallas subduktion, skapar enorm friktion och spänning. När spänningen blir för stor frigörs den plötsligt, vilket resulterar i en jordbävning. Ju större yta som rör sig och ju större förskjutningen är, desto kraftigare blir skalvet. I fallet med Nankai-graven talar forskare om möjligheten till en magnitud 9-jordbävning, vilket är den allra kraftigaste kategorin.

Vårt sätt att leva i skottlinjen:

Sambandet mellan naturkatastrofer och vårt sätt att leva är komplext och mångfacetterat. Å ena sidan tenderar vi att bygga våra samhällen i områden som är attraktiva för oss – kustnära regioner erbjuder handel och resurser, floddalar ger bördig jordbruksmark. Ironiskt nog är många av dessa områden också geologiskt aktiva och därmed mer utsatta för naturkatastrofer som jordbävningar, vulkanutbrott och tsunamis.

Urbaniseringen och den ökande befolkningstätheten i riskzoner ökar sårbarheten. Fler människor och mer infrastruktur exponeras för farorna, vilket kan leda till större katastrofer när olyckan väl är framme. Byggstandarder och beredskapsplaner spelar en avgörande roll i hur väl ett samhälle kan stå emot en naturkatastrof. Länder med strikta byggregler och effektiva varningssystem tenderar att klara sig bättre än de som saknar dessa skyddsåtgärder.

Klimatförändringarna lägger ytterligare en dimension till detta samband. Även om det direkta sambandet mellan plattektonik och klimat är svagt, kan klimatförändringarna leda till en ökad frekvens och intensitet av andra typer av naturkatastrofer, som översvämningar, torka och extrema väderhändelser. Dessa händelser kan i sin tur påverka samhällens resiliens och förmåga att hantera även geologiska katastrofer.

Nordiska länderna – andra utmaningar:

Jämfört med Japan befinner sig de nordiska länderna i en betydligt lugnare geologisk zon. Vi upplever sällan kraftiga jordbävningar eller vulkanutbrott. Våra utmaningar när det gäller naturkatastrofer ser därför annorlunda ut.

I Norden handlar det mer om risker kopplade till vårt klimat och vår geografi. Översvämningar, både från älvar och stigande havsnivåer, utgör ett växande hot i takt med klimatförändringarna. Kraftiga stormar och extrem nederbörd kan orsaka skador på infrastruktur och bebyggelse. Skred och ras, särskilt i fjällområden och längs kusterna, är också en reell risk.

Beredskapen i Norden fokuserar därför på att hantera dessa typer av händelser. Det handlar om att bygga skydd mot översvämningar, anpassa bebyggelsen till ett förändrat klimat, utveckla effektiva varningssystem för extremväder och säkerställa att räddningstjänsten har resurser och kompetens för att hantera olika typer av kriser.

Även om vi i Norden inte står inför samma direkta hot från storskaliga jordbävningar som Japan, är det viktigt att dra lärdom av andra länders erfarenheter. Förebyggande åtgärder, robust infrastruktur, tydlig kommunikation och en välutbildad befolkning är avgörande faktorer för att minimera effekterna av alla typer av naturkatastrofer, oavsett om de är geologiska eller klimatrelaterade. Hotet från djupet i Nankai-graven är en påminnelse om naturens kraft och vikten av att vara förberedd på det oväntade, var vi än befinner oss på vår dynamiska planet.

 

Även om det direkta sambandet mellan den globala uppvärmningen och plattektonikens rörelser inte är lika tydligt och omedelbart som till exempel sambandet mellan utsläpp och översvämningar, finns det indirekta effekter och komplexa interaktioner som kan spela in.

Här är några sätt som vårt sätt att leva, inklusive den globala uppvärmningen, kan påverka jordskorpan och potentiellt bidra till förhållanden som kan påverka jordskred, vulkanisk aktivitet och i förlängningen, på mycket lång sikt, även jordskälv:

Smältande is och förändrat tryck på jordskorpan: De enorma ismassorna vid polerna och i glaciärer utövar ett betydande tryck på underliggande berggrund. När dessa isar smälter på grund av den globala uppvärmningen minskar detta tryck. Denna avlastning kan leda till att jordskorpan långsamt stiger (så kallad isostatisk återhämtning). Även om detta är en långsam process, kan den i vissa regioner potentiellt påverka spänningsfält i jordskorpan och möjligen öka risken för mindre jordskalv eller utlösa jordskred. Forskning pågår fortfarande för att fullt ut förstå dessa komplexa interaktioner.

Havsnivåhöjningar och sedimentbelastning: Stigande havsnivåer, en direkt följd av termisk expansion av vattnet och smältande isar, kan öka belastningen av sediment på kontinentalsocklarna. Denna ökade belastning kan i teorin påverka spänningarna i jordskorpan nära kustområdena, men det är osäkert i vilken utsträckning detta kan leda till jordbävningar. Effekten är sannolikt mycket liten jämfört med de enorma krafter som driver plattornas rörelser.

Förändrad hydrologisk cykel och jordskred: Den globala uppvärmningen leder till en mer intensiv hydrologisk cykel med kraftigare regn och längre perioder av torka i vissa områden. Extrem nederbörd kan mätta marken och öka risken för jordskred och lerskred, särskilt i instabila områden. Avskogning och förändrad markanvändning, som ofta drivs av mänskliga behov, kan ytterligare förvärra denna risk genom att minska markens förmåga att hålla kvar vatten.

Potentiell påverkan på vulkanisk aktivitet (mer spekulativt): Vissa forskare spekulerar i att förändringar i tryck på jordskorpan orsakade av smältande is eller förändrad vattenbelastning även teoretiskt sett skulle kunna påverka magmakammare under vulkaner och eventuellt utlösa utbrott. Detta är dock ett forskningsområde där det fortfarande finns många obesvarade frågor och det direkta bevisläget är svagt.

Viktigt att notera:

Det är avgörande att understryka att de direkta och storskaliga jordbävningarna som orsakas av plattektonikens rörelser primärt drivs av de enorma energimängder som frigörs när kontinentalplattorna interagerar. Den globala uppvärmningen och andra mänskliga aktiviteter har sannolikt en mycket mindre och mer indirekt inverkan på dessa grundläggande geologiska processer.

Däremot är sambandet mellan vårt sätt att leva och konsekvenserna av naturkatastrofer mycket tydligt. Vår utbredda bebyggelse i riskzoner, våra byggstandarder, vår beredskap och vår förmåga att hantera kriser är alla faktorer som direkt påverkas av hur vi lever och organiserar våra samhällen.

Så även om den globala uppvärmningen kanske inte är den direkta orsaken till fler eller kraftigare tektoniska jordbävningar, kan den bidra till instabilitet i jordskorpan på andra sätt (som ökade jordskred) och förvärra effekterna av olika naturkatastrofer. Att förstå dessa komplexa samspel är viktigt för att bygga mer resilienta samhällen i en föränderlig värld.

 

Låt oss fördjupa oss ytterligare i det komplexa sambandet mellan naturkatastrofer och vårt sätt att leva, med särskilt fokus på den globala uppvärmningens roll i vattenmängder och potentiella landvinningar.

Global uppvärmningens inverkan på vatten och land:

Den globala uppvärmningen har en mångfacetterad inverkan på jordens vattensystem, vilket i sin tur kan leda till betydande förändringar i landmassor och öka risken för vissa typer av naturkatastrofer:

Smältande isar och havsnivåhöjning: En av de mest direkta effekterna av den globala uppvärmningen är den accelererande smältningen av glaciärer och polarisar. Detta tillför enorma mängder vatten till världshaven, vilket leder till en global havsnivåhöjning. Denna höjning hotar låglänta kustområden, öar och deltan med översvämningar, erosion och förlust av mark. Många städer och samhällen är belägna i dessa utsatta områden, vilket ökar antalet människor som riskerar att drabbas.

Termisk expansion av havsvatten: När havsvattnet värms upp expanderar det i volym, vilket ytterligare bidrar till havsnivåhöjningen. Denna effekt är betydande och utgör en stor del av den observerade havsnivåstigningen under de senaste decennierna.

Förändrad hydrologisk cykel: Den globala uppvärmningen intensifierar den hydrologiska cykeln. Varmare luft kan hålla mer fuktighet, vilket leder till kraftigare nederbörd i vissa områden och längre perioder av torka i andra. Extrem nederbörd ökar risken för flodöversvämningar, jordskred och lerskred, särskilt i områden med dålig avrinning eller instabil mark. Torka kan leda till vattenbrist, ökad risk för bränder och markförstöring.

Landvinning och dess konsekvenser: Historiskt sett har människan i många kustområden genomfört landvinningar för att skapa mer mark för bebyggelse, jordbruk eller infrastruktur. Detta har ofta inneburit att våtmarker har dränerats och områden har fyllts ut. Våtmarker spelar dock en viktig roll i att absorbera vatten och minska effekterna av översvämningar och stormfloder. När dessa naturliga skydd försvinner ökar sårbarheten för kustsamhällen. Dessutom kan landvinningar i vissa fall leda till ökad sedimentbelastning i angränsande områden och påverka kustdynamiken på ett negativt sätt.

Ökad frekvens och intensitet av vissa extremväderhändelser: Även om det exakta sambandet fortfarande studeras, indikerar forskning att den globala uppvärmningen kan bidra till en ökad frekvens och intensitet av vissa extremväderhändelser som tropiska cykloner och stormfloder. Dessa händelser kan orsaka katastrofala översvämningar i kustområden, särskilt i kombination med en redan höjd havsnivå.

Vårt sätt att leva som förstärkande faktor:

Det är viktigt att komma ihåg att vårt sätt att leva ofta förstärker effekterna av dessa förändringar:

Urbanisering i kustområden: En stor del av världens befolkning bor i kustområden, och urbaniseringen i dessa områden fortsätter. Detta leder till en ökad koncentration av människor och infrastruktur i områden som är direkt hotade av havsnivåhöjningar och kustnära översvämningar.

Infrastruktur och planering: Otillräcklig planering och bristfälliga byggnadsstandarder i riskzoner ökar sårbarheten. Infrastruktur som vägar, hamnar och energianläggningar som byggs nära kusten löper större risk att skadas eller förstöras av översvämningar och erosion.

Markanvändning: Avskogning och förändrad markanvändning, till exempel omvandling av våtmarker till jordbruksmark eller bebyggelse, minskar naturens förmåga att buffra effekterna av extremväderhändelser och havsnivåhöjningar.

Exempel på potentiella "landvinningar" orsakade av havsnivåhöjning (inundation):

Det är viktigt att notera att när du nämner "landvinningar" i samband med ökad vattenmängd från global uppvärmning, handlar det snarare om det motsatta: förlust av land genom inundation (översvämning och permanent täckning av land med vatten).

Exempel på områden som redan upplever eller riskerar att uppleva betydande landförluster på grund av havsnivåhöjning inkluderar:

• Låglänta öar i Stilla havet och Indiska oceanen: Många små nationer riskerar att bli helt eller delvis obeboeliga när havsnivån stiger.
• Deltaområden: Floddelta som Mekongdeltat, Gangesdeltat och Nigerdeltat är mycket sårbara på grund av sin låga höjd och den ofta höga befolkningstätheten.
• Kuststäder: Städer som Miami, New Orleans, Jakarta, Bangkok och Venedig upplever redan ökade problem med översvämningar.
• Våtmarksområden: Viktiga ekosystem som mangroveskogar och saltmarsker hotas av att drunkna om havsnivån stiger för snabbt för att de ska kunna anpassa sig.

Sammanfattningsvis är sambandet mellan naturkatastrofer och vårt sätt att leva djupt rotat. Den globala uppvärmningen driver på förändringar i vattensystemen som ökar risken för vissa typer av katastrofer och leder till betydande förändringar i landmassor genom översvämningar. Våra val gällande bebyggelse, infrastruktur och markanvändning spelar en avgörande roll i hur sårbara vi är för dessa förändringar. Att förstå dessa komplexa interaktioner är nödvändigt för att kunna utveckla strategier för anpassning och riskreducering i en föränderlig värld.

 

En katastrof av den magnitud som de japanska myndigheterna varnar för i Nankai-graven skulle, utöver de omedelbara och fruktansvärda humanitära konsekvenserna i Japan, sannolikt leda till betydande följdeffekter globalt, inklusive potentiella migrationsströmmar.

Däremot är siffran 15 miljoner flyktingar i ett internationellt perspektiv, som direkt följd av en jordbävning i Japan, en mycket hög uppskattning och det finns flera faktorer som gör att en sådan omfattande internationell flyktingvåg är mindre sannolik än en massiv intern förflyttning inom Japan. Låt oss bryta ner det:

Varför en internationell flyktingvåg i den storleksordningen är mindre trolig:

Japans kapacitet och resurser: Japan är ett högteknologiskt och välutvecklat land med betydande resurser och en stark förmåga att hantera kriser. Även om en katastrof av denna skala skulle vara enormt påfrestande, har landet en robust infrastruktur, välutbildad räddningspersonal och ekonomiska muskler för att hantera en stor del av hjälpinsatserna och återuppbyggnaden på egen hand. Historiska exempel på stora jordbävningar i Japan (som Kobe 1995 och Tohoku 2011) har primärt resulterat i intern förflyttning.

Geografiska och logistiska utmaningar: Att förflytta 15 miljoner människor internationellt skulle innebära enorma logistiska utmaningar. Mottagarländer skulle behöva ha kapacitet att ta emot, försörja och integrera en så stor mängd människor på kort tid.

Kulturella och språkliga barriärer: En massiv internationell flyktingvåg skulle innebära betydande kulturella och språkliga utmaningar både för flyktingarna och för mottagarländerna.

Fokus på intern förflyttning: Vid en stor katastrof är det mest sannolikt att fokus initialt skulle ligga på att evakuera och omplacera människor inom Japan till säkrare områden. Det finns förmodligen beredskapsplaner för intern förflyttning och tillfälliga boenden.

Varför betydande förflyttningar är sannolika:

Intern förflyttning: En jordbävning av magnitud 9 i Nankai-graven skulle sannolikt göra stora områden obeboeliga på grund av direkta skador, tsunamier, jordskred och efterskalv. Hundratusentals, om inte miljontals, människor skulle tvingas lämna sina hem och söka skydd och boende i andra delar av Japan. Denna interna förflyttning skulle i sig vara en enorm humanitär utmaning.

Behov av internationell hjälp: Även om Japan har stor kapacitet, skulle en katastrof av denna skala sannolikt kräva omfattande internationell humanitär hjälp i form av förnödenheter, medicinsk personal och expertis inom olika områden.

Mindre grupper av internationella flyktingar: Det är möjligt att vissa individer, särskilt utländska medborgare som bor i de drabbade områdena, skulle välja att återvända till sina hemländer eller söka skydd i andra länder. Det kan också finnas en mindre grupp av japanska medborgare som har starka band till andra länder som väljer att flytta.

Slutsats:

Även om en katastrofal jordbävning i Nankai-graven utan tvekan skulle leda till enormt mänskligt lidande och omfattande förflyttningar av människor, är en internationell flyktingvåg på 15 miljoner som en direkt följd av själva skalvet mindre sannolik. Fokus skulle initialt ligga på intern förflyttning och internationell humanitär hjälp till Japan.

Det är dock viktigt att komma ihåg att indirekta effekter av en sådan katastrof, som långvarig ekonomisk nedgång eller utbrott av sjukdomar, potentiellt skulle kunna leda till migration på längre sikt. Men att direkt efter skalvet se en så stor internationell flyktingström bedöms av de flesta experter som osannolikt givet Japans resurser och de logistiska utmaningarna.

Det är snarare den interna förflyttningen och behovet av internationell solidaritet och hjälp som skulle vara de mest akuta globala följderna i ett första skede.